RESAN I INDIEN - eller varför det behövs superlativer

Sittandes vid kaffebordet en eftermiddag hör jag att det finns stipendium för unga statligt anställda arkitekter för deras förkovran i utsvensk arkitektur. Efter att instinktivt ha kopierat det papper varpå detta utlovas börjar själen kretsa kring klotet. Frankrike - Italien - Grekland - Israel - Egypten - Afrika - Amerika - Japan - Kina - Indien. Indien... Hemkommen bläddrar jag i papper och böcker från grundkursen i konstvetenskap. Stormar biblioteket och lånar ytterligare litteratur för att lära känna detta land och dess invånare lite närmare - det var sexton år sedan jag en höst läste sanskrit och befryndade mig med denna del av värld och mänsklig kultur. En bortglömd dröm får ny substans. Beställer ansökningshandlingar till stipendiet. Skisserar en resplan och ett syfte som efter bearbetningar mynnar ut i en ansökan. Medan denna vilar för beslut lär jag känna en man kunnig i den vediska astrologien som säger Du kommer att resa till Indien. Strax innan jul mottager jag positivt besked från styrelsen för von Rothensteins fond för unga statligt anställda arkitekters förkovran i utrikisk arkitektur. Nu får de förberedande studierna en tydligare inriktning. Besöker institutionen för konstvetenskap och läser in indisk konsthistoria, framförallt dess arkitektur. Skriver till Indiska ambassaden och ber om kontakter inom indisk samhällsplanering vilket undfås. Skriver vidare till HUDCO (Housing and Urban Development Corporation Limited) i Delhi. Brevväxling uppstår. Ett seminarium för att tillfredsställa min vetgirighet utlovas. Resplanen genomgår den ena metamorfosen efter den andra icke minst beroende på att jag kommer till större insikt om allt vad landet har att erbjuda en mångsidig vetgirig. Resan utvidgas till att omfatta sju veckor och jag inser att detta ändå bara kommer att räcka för en bråkdel av landets skatter. Min nyfikenhet och entusiasm stegras och fokuseras i takt med att de förberedande studierna fördjupas allt intill avfärden som jag förlägger till nymånen innan vårdagjämningen.


RESANS SYFTE

1. Samhällsplaneringens roll i Indien med dess mycket komplexa sociala struktur. GIS.
2. Huruvida svensk planeringstradition har något att erbjuda till eller hämta från indisk.
3. Nutida indisk arkitektur. Exempel på integration av västerländska och indiska impulser.
4. Historisk arkitektur.
5. Vediska traditioner för arkitektur, geomantik o dyl (Vastu-Purusha).
6. Vedisk astrologi.
7. Inspiration.


RESRUTT
Delhi, 13-18 april 1994
Agra, 19 mars
Fatephur Sikri, 20 mars
Delhi, 21-25 mars
Varanasi, 26-28 mars
Khajuraho, 29-30 mars
Sanchi, 31mars - 1 april
Ajanta, 2 april
Ellora, 3-5 april
Bangalore, 6-8 april
Mysore, 9-10 april
Ooty, 11-12 april
Belur, Sravanaroola, 14 april
Bangalore, 13-15 april
Mahabalipuram, 16-21 april
Auroville, 22-24 april
Mahabalipuram, 25-29 april


DELHI, 13-18 MARS

Med en enkel packning anländer jag till Delhi efter en acceptabel flygresa. Luften är varm, dofterna nya och tempot lugnt. Redan på flygplatsen märks att detta är ett land där man måste veta vad man vill för att inte hamna var och hur som helst. Taxi till Delhi är relativt dyrt. Min fråga om bussar besvarar taxichaufförerna med utsagor som Vet inget om det, Det finns ingen, Det går ingen förrän om sex timmar och Det är lika dyrt som taxi. Någon informationsdisk eller anslagstavla finns inte att tillgå. Går envist till bussarna som anas ett stycke bort och får min intuition bekräftad att det går bussar till Delhi varje timma för en betydligt ringare kostnad. På bussen blir jag bekant med en österrikisk iransk fotograf och en italiensk FN-arbetare som jag slår följe med till ett hotell som italienaren fått sig rekommenderat (under resans gång lärde jag känna många trevliga västerlänningar). Bussfärden för allt närmare Delhis centrum. Det saknas fönsterglas i bussen och det fläktar skönt. Trafiken är tät (uppskattningsvis [allt är uppskattningar i Indien - trots alla exakta siffror] hälften av alla indiska fordon befinner sig i Delhi) och flyter förvånansvärt smidigt trots ständiga överraskningar och uppenbara regelbrott. Efter incheckning och kaffe, en tur i staden.
Delhis stora och små gaturum överflödar av försäljare. Allt möjligt bjuds till salu, i tjusiga och enklare affärer, i fast och löst uppställda kiosker, på dukar utbredda på marken, från medhavda kassar. De första timmarna åtgår till att lära sig av med att se ut som en vilsen nyanländ turist som framlockar det ena förslaget efter det andra. Försäljningstekniken torde imponera på den mest förhärdade västerländske försäljare. Indiska försäljare kan sina saker och vädrar minsta intresse och okunnighet om prisbild som de skickligt vänder till maximal förtjänst.
Finner Connaught Place, hjärtat i New Delhi, en cirkelrund park i en stor rondell varifrån de större gatorna utstrålar. 1911 beslöts att Indiens huvudstad skulle flytta från Calcutta till Delhi-området. I januari 1912 organiserades the Delhi Town Planning Committee i London, som bestod av stadsplanerare Kapten G S C Swinton, arkitekt Edwin Lutyens och civilingenjör John A Brodie. Delhi har en gammal historia och flera indiska och moguliska härskare har här tidigare anlagt städer (praktiskt taget varje indisk härskare med självaktning har anlagt minst en stad). Delhi ligger på randen av öknen. Vintern är kall, sommaren het, monsunen blöt. Det nya Delhi anlades därför utifrån dränering och luftighet. Gatumönstret sammanfaller med dräneringen och gatorna är mycket breda, kantade av träd och breda trottoarer för att tillåta vindarnas spel för undvikande av stillastående luft med åtföljande infektionsrisk. Men staden skulle också vara en symbol för det Brittiska imperiet, en trädgårdsstad på 2650 hektar för en befolkning på 57 000. New Delhi skulle bli en imperialistisk huvudstad i stil med Washington D C, Napoleon III's Paris och den nyligen beslutna Australiensiska huvudstaden Canberra, så det sparades inte när dessa herrar höll i pennan. Fantasins vingpennor fick emellertid ansas, ett första världskrig bantade planerna, men trots detta kan man säga att kriteriet på designen uppfylldes, nämligen att åskådliggöra det Brittiska sÿk "superiority parade complex". New Delhi visar sig allteftersom dagarna går trots all täthet vara en behagligt grön och luftig stad och lugn på kvällarna.
Nära Connaught Place ligger Jantar Mantar, ett astronomiskt observatorium från 1725, anlagt av den astronomiskt fascinerade maharadjan Jai Singh II - en liknande anläggning står att finna i Jaipur. Det är en hyllning i rosa puts till stjärnvärldarna, fullt användbart om än ej i bruk och jag får en försmak av med vilken oerhörd exakthet mogulerna gjort bruk av indiernas hantverksskicklighet.

Finner efter en förmiddags jakt ett mycket bra hotell för en rimlig dygnskostnad som bas för fortsatta kontakter. Anländ utan nämnvärd packning utforskar jag staden efter tyger och skräddare vilka står att finna överallt. Låter sy upp såväl indiska vardagskläder som mer representativ utstyrsel. Anpassning sker till klimat, sedvanor och föda, till bekantskap med lokala transportsystem och gaturum. Läser in mig ytterligare på indisk arkitektur och samhällsstyre. Tar kontakt med HUDCO och DDA (Delhi Development Authority, Delhi's projekterande planeringskontor och -auktoritet).
Att utveckla kontakten med de indiska myndigheter tillgick på följande sätt: 1) inleda en brevkontakt från Sverige med officiell prägel och med balanserad ödmjukhet; 2) anländ till staden ta telefonkontakt och bestämma tid för ett kortare möte; 3) infinna sig till detta ofta korta möte och där framlägga sitt egentliga önskemål om intervjuer, studiebesök med mera. Med denna strategi åtgick en antal dagar, men det ledde också till att när uppvaktningen väl var gjord så mottogs jag som en uppsatt och värderad gäst.
Om dagarna besöker jag HUDCO. HUDCO är delvis en utbildnings- och delvis en projekterande arkitekt- och samhällsplaneringsorganisation som sorterar under regeringen. Här arbetar bl a människor som utbildar federala, lokala och privata samhällsbyggare inom olika arbetsområden. HUDCO etablerades 1970 som ett Government of India Enterprise med följande huvudmål:
1. Tillhandahålla en långsiktig ekonomi för produktion av bostadshus samt initiera program för landets urbana utveckling.
2. Finansiera eller företa sig, helt eller delvis, uppförandet av nya eller satellit städer.
3. Finansiera eller starta industrier för byggnadsmaterial (med åtföljande forskning och utveckling).
4. Administrera regeringens och andras pengar för att finansiera eller utföra urbant bostadsbyggande.
5. Främja, etablera, assistera och tillhandahålla konsulterande tjänster för utformning och planering i samband med bostadsbyggande och urban utveckling i Indien och utomlands.
Lär känna bibliotekarien, R I Seghal, som bland annat hjälper mig att finna utmärkt litteratur om såväl nutida som forntida indisk samhällsplanering och byggnation. Blir öppenhjärtigt mottagen som en vördad gäst av VD Dr Kulwant Singh och alla medarbetare, bl a beroende på att jag är både landskapsarkitekt och astrolog. Samtliga indier jag mötte under hela resan visade en djup respekt för astrologi. I indiska bokstånd finns alltid litteratur och tidningar om astrologi. Om man vill kan man istället för att inhandla dagens nyheter inhandla morgondagens. En astrolog jag mötte i Delhi, Lachhman Das Madan, som ger ut den månatliga tidskriften The Babaji, visade mig stolt alla de korrekta förutsägelser han låtit publicera i tidningen. Han gav mig också flera korrekta uppgifter om mitt förflutna samt några förutsägelser som det återstår att granska.
Mr Krishnamurthy, min värd på HUDCO, arrangerar ett möte med the Institute of Town Planners en eftermiddag. Vi träffas på HUDCO och beger oss genom rusningstrafiken (det var verkligen många fordon och man visste inte riktigt vad som hände) till institutets lokaler. Jag välkomnas av Honorable Director Dr S K Kulshrestha och ett tjog samhällsplanerare och arkitekter som ivrigt lyssnar på vad jag berättar om PBL, NRL och dagsaktuell skånsk planeringsproblematik. De engagerar sig och frågar en sådan mängd frågor att det till slut visar sig att jag inte fått någon tid själv över till att fråga. Hursomhelst verkar alla nöjda. Samma mönster upprepar sig några dagar senare vid ett annat seminarium på HUDCO.
Det blir under denna och nästa vecka många tillfällen för mig att berätta om Sverige samt lära känna Indien genom flera av HUDCOs personal. Bl a ger Mr Kumar mig en bild av landets GIS-utveckling och -situation. All teknik finns och utvecklingen har nått mycket långt. ArcInfo och satellitbilder är inga märkvärdigheter men finns mest hos de stora städernas Development Authorities. I praktiken kommer det att ta mycket långt tid att uppbygga nätverk och GIS i landet som helhet på grund av de kostnader och den kompetensutveckling detta skulle komma att innebära.

Första veckan åtgår också för att lära känna indisk atmosfär och kultur, staden Delhi, dess stadsplan och parker, de äldre - numera mer eller mindre ruinerade - delarna av Delhi, samt dess moguliska monument i bland annat Lodhi Gardens från 14- och 1500-talen. Maosoleumen i Lodhi Gardens ligger inbäddade i välskötta parkanläggningar vari det är en ren fröjd att röra sig icke minst med tanke på att motordrivna fordon saknas. De olika gravarna ger en god bild av hur den moguliska arkitekturen utvecklades århundraden innan höjdpunkten nåddes i Taj Mahal.
Delhis historia är både gammal och invecklad. Det har funnits åtminstone sju städer här före det brittiska New Delhi. Baklänges i kronologin härstammar det sjunde, även kallat Old Delhi från 1600-talet. Dess många, trånga, brokiga och krokiga gränder är ett gott exempel på forna tiders spontana och än i dag fungerande stadsplanering med fullständigt blandad markanvändning. Old Delhis karaktärsmonument är Röda Fortet, uppfört helt i röd sandsten på en yta om drygt 50 hektar vid stranden av floden Yamuna där floden låg på 1600-talet. Det är snarare ett palatsområde än en fästning, trots att dess välbevarade murar som vetter mot Old Delhi är 33 meter höga och branta.
Mughal Gardens, Presidentens palatsträdgård, pedantiskt skött med välhuggna stengångar och bassänger i kvadratiska mönster av röd-rosa sandsten med ett överdåd av blommande träd, rosor och perenner samt icke minst dammar och vattengångar som ett genomgående motiv. Ett överflöd med soldater ser till att man håller sig till en gångslinga. Absolut förbjudet att fotografera. Anläggningen är harmoniskt komponerad, vacker och imponerande. Lär känna en man som bl a ger mig goda tips på sevärda trädgårdar i Indien.
Såväl historien som naturen är nära i Delhi och en vaken resenär ser inte bara människor och deras verksamheter, parker och träd, byggnader och ruiner utan även elefanter, dromedarer (Delhi ligger vid öknens rand), åsnor, hästar, grisar, hundar, katter, ödlor, papegojor, gamar, hökar och sist men icke minst nötkreatur. Gatorna i New Delhi är generöst tilltagna och trädplanterade. Olika träd nyttjas för olika ändamål och det finns alltid något som blommar, året runt, DDAs landskapsarkitekter sätter en ära i det. Orsakerna till varför olika träd planteras för olika ändamål förlorar sig i vedaskrifterna och levande traditioner.
Besöker Survey of India (Lantmäteriet) som visar sig ha kartor över praktiskt taget alla landets delar. Skalorna varierar från mestadels 1:25 000 till 1:250 000. Kvalitet och noggrannhet är fullt jämförbara med svensk, även om papperskvaliteten - i likhet med så många andra pappersprodukter i Indien - inte är den bästa. Inköper kartor över Delhi, Bangalore, med flera städer, samt några topografiska kartblad över landsbygd.
Den sista handen läggs vid resplanen och jag tågar till New Delhi Railway Station och inköper samtliga tågbiljetter för min förestående resa i Indien.


AGRA, 19 MARS

Det är vanlig arbetsvecka måndag till fredag i Indien, så den första helgen besöker jag Agra och Fatephur Sikri. Tågresan till Agra tar två till fyra timmar beroende på tågtyp. I kup‚n hamnar jag mittemot en sikh på väg till en kurs i Poona för att vidareutbilda sig inom sin verksamhet som någon slags kommunal informatör/rådgivare för bönderna utanför Chandigaar. Min fråga om sikher hyllar hinduiska gudar leder till en utläggning som först avbryts av att vi når Agra och jag tackandes för sällskapet hastigt måste lämna tåget. Det är lätt att få kontakt med indier, bara de språkliga förutsättningarna finns.

Agra har tidigare varit huvudstad i flera riken och dess glanstid inföll under 1500- och 1600-talen då Agra var huvudstad i stormogulernas välde. Av namnkunniga stormoguler kan nämnas Akbar den store, mogulväldets grundläggare (1556-1605) och Shah Jahan (1627-1658). Historierna om stormogulernas levererne liknar mest något riktigt överdådigt ur Tusen och en natt. Förutom att mogulerna byggde städer och mosk‚er uppförde de ett stort antal maosoleum för högt uppsatta och värderade makthavare. Till en början kan detta upplevas som en högst självförhärligande akt tills tanken slår en att detta faktiskt är tempel för människan. Taj Mahal uppfördes 1630-1653 i ren marmor med inläggningar av andra stenar av Shah Jahan till hans älsklingshustru Mutaz Mahal efter dennes död i barnsäng vid födseln av deras fjortonde barn. Historien förtäljer att den moguliska byggnadskonsten vid detta tillfälle stod på sin höjdpunkt och att Shahen var så till den milda grad tillfredsställd att han beslöt att intet vackrare skulle få byggas. Detta verkställde han genom att ge samtliga deltagande hantverkare stora mängder guld och silver i utbyte mot deras händer. Något vackrare är Taj Mahal är svårt att föreställa sig.
Agras Röda Fort, uppenbarligen en förebild till Delhis Röda Fort, började uppföras 1565. Det är ett stort palatsområde med bland annat två audienshallar - en allmän och en privat, en privatbostad åt Shah Jahan, Khas Mahal uppförd i vit marmor med en kyld källare för varma sommardagar och mönstrade tunna marmorskärmar genom vilka hovets kvinnor kunde titta ut utan att bli sedda, ett åttkantigt torn där Shah Jahan hölls fången i sju år av sin son - som tog makten efter att fadern varit sjuk en tid och som sen inte hade lust att lämna den ifrån sig - samt ett otal andra byggnader. Området är synnerligen välbevarat och det är rent ögonbedövande att gå omkring och njuta av de proportionerliga och utsirade byggnaderna, det känns närmast som att befinna sig mitt i en saga.
Itmad-al-Daula's maosoleum, uppförd 1622-28 på andra sidan Yamuna, är en suverän hyllning till skönheten och en av mänsklighetens höjdpunkter i konsten att förvandla marmor till överjordisk dyrkan. Utförd i vit marmor med underbara inläggningar av halvädla stenar i persiska geometriska mönster och med stora tunna geometriskt genombrutna marmorskärmar som fönster. Känslan för proportioner och den svala hanteringen av dekorationer och byggnadselement är mästerlig och ställer den i klass med Taj Mahal.
Ram Bagh, Indiens äldsta mogul-trädgård, vårdas icke särskilt men ger återigen bilden av att trädgården är en nödvändig slags arkitektur i detta klimat, med bassänger, kanaler, lusthus och kvadratiska teman i grönytornas disposition.
Mot uppvisande av visitkort (denna resa skulle sett helt annorlunda ut utan en binge visitkort) och odelat intresse för arkitektur får jag managerns tillstånd att vandra runt i det nybyggda Agra Hotel. Anläggningen fick 1992 världspris i arkitektur och är sannerligen värt vandringen hit genom Agras trånga gränder. Det är fascinerande att se hur byggnadstraditionen med sina oregelbundna symmetriska kvadreringar sträcker sig från Induskulturen till idag. Markplaneringen är utsökt och växtmaterialet valt med känsla och omsorg så att hela anläggningen ligger behagligt inbäddad i grönska. Ett otroligt luxuöst men måttfullt hotell för ÷1000 Skr natten.


FATEPHUR SIKRI, 20 MARS

Skulle blivit väckt sex, men det blev åtta. Duschar och frukosterar. Tar en autoriksha (en hyttklädd trehjulig motorcykel som är ett av de vanligaste fortskaffningsdonen i städerna) till Agras station. Efter 50 minuter har jag en andraklass-biljett till Delhis utkant ikväll. Det är det glada vansinnet att inhandla biljetter. Till busstationen som även det är ett äventyr. Hamnar till slut på rätt buss. Köper biljett, 8R, men det blir 10R för konduktören har ingen växel eller så tycker han väl att det är jämnt så. Efter en timmas intensiv massage når vi Fatephur Sikri, var dagen tillbringas i sannskyldig estetisk eufori.
På denna plats beslöt Akbar den store att anlägga en stad efter att här ha träffat en helig man, Salim Chisti (tills vars grav vallfärd ännu sker), vars böner och välsignelser ledde till att han fick en efterlängtad tronarvinge, Jehangir - plus två reserver, vilket i regel behövdes. Den nya huvudstaden uppfördes på en klipprik högplatå på en yta av 3,5 x 1,5 km under åren 1569-74. Staden övergavs dock redan 1588 på grund av, enligt vad det sägs, vattenbrist. Lämningarna är milt sagt imponerande och det har inte sparats på något. Bland alla sköna och märkvärdiga byggnader uppförda i röd sandsten kan Diwan-i-Khas nämnas. Den innehåller den berömda Akbars pelare, en åttkantig en våning hög fullt ornamenterad pelare. Högst upp finns en plats där Shahen kunde trona dold för dem på golvet nedan, som enligt sägnen bestod av lärda män från alla religioner och filosofier som ivrigt diskuterade tillvaron ur dess kända och okända aspekter.


DELHI, 21-25 MARS

Återvänder till Delhi och till inbokade möten. Det är kanske på plats med några få ord om hur samhällsplaneringen fungerar i Indien. Det enda man med säkerhet kan säga är att det inte finns någon generell sanning i detta ämne. Skillnaderna är milt sagt stora från Kashmir i norr till Tamil Nadu i söder. Varje lingvistisk delstat har sina egna traditioner och lagar som följs mer eller mindre och på olika sätt. Det finns en uppsjö av olika organisationer på statlig, delstatlig, lokal och (halv)privat nivå, och trots all denna massiva planering sker det mesta i landet utom kontroll. Det är enkelt uttryck omöjligt att kontrollera en miljard människor när det finns stora behov och gott om såväl byggnadsmaterial som arbets- och icke minst initiativkraft. I regel har olika organisationer ett gott grepp om sitt förvaltningsområde. Ett av de stora problemen i samhällsbyggnaden är bristen på samspel mellan olika organ som ofta håller styvt på makt och medel. Det finns exempel på bostadsområden som stått byggda i fem-tio år utan att vägar, elektricitet eller vatten dragits dit. Liksom motsatsen, färdigbyggda vägar som inbjuder till folkvandring men där det dröjer åratal innan husen börjar byggas. Hur mycket som än byggs så är det icke tillräckligt. Planeras ett bostadsområde för 10ÿ000 människor så kommer 20ÿ000, planeras det för 20ÿ000 så kommer 40ÿ000. En annan svårighet är att när folk flyttat in, så anser de vatten, el och själva huset vara en sådan självklarhet att de struntar i att betala avgifter och lån. Det är ett initiativrikt folk och som tur är ett mycket rikt land. Trots alla svårigheter har det bara i Delhi byggts fyra miljoner fungerande bostäder de sista 20 åren.
Möter Mr Gambhir, chefsarkitekten för Delhi Development Authorithy tillsammans med ett antal andra chefer. De ger mig en bild av hur det fungerar i Delhi. Vi diskuterar svensk och indisk samhällsplanering och när de, efter att ha berättat och besvarat mina frågor, frågar mig vilka problem vi har i Sverige inser jag plötsligt att vi inte har några problem som ens kommer i närheten av deras. Idag har jag svårt för att se allvaret i svenska planeringsproblem, jämförda med indiska blir de inte särskilt stora eller allvarliga, och t o m i Indien tar folk livet för hur det verkligen är utan att hänga upp sig på vad som inte fungerar. Det är som Mr Gambhir säger när jag frågar om vatten- och avloppssituationen, som i likhet med allt annat är under kontroll till ca 2/3: "That's why we believe in God in India. There is no possibility of controlling the situation." Den räknade befolkningen i Delhi idag är tio miljoner. Vid sekelskiften räknar man enligt tre scenarier på en befolkning på mellan 12,5 och 13,0 miljoner. De reella siffrorna är mycket högre. Hundratusentals människor överlever på ingenting i stadens utkanter och impediment.
Delhi har en Master Plan (översiktsplan) godkänd av regeringen, som bland annat redovisar kommande utbyggnadsbehov, infrastruktur, kulturminnen och ekologisk hänsyn. I detalj ges siffror för vad varje bostadsområde skall innehålla. Genom att all mark i princip ägs av staten kan planeringen följas. Det leder också till att DDA vid utförandet av ett nytt bostadsområde säljer mark till företag med flera som etablerar sig inom det nya området. Dessa icke obetydliga medel används till byggnad av infrastruktur, bostäder, allmänna platser mm. Till sekelskiften hoppas man bland annat kunna bygga ett ringformat light-rail-nät på 200 km i staden för att klara de lokala transporterna.
Får tid att träffa DDAs landskapsarkitekter och se vad och hur de planerar, ritar och illustrerar. Omkring 30% av Delhis yta är parker och andra allmänna platser. Vägarna görs mycket breda och de upptar ca 10% av den totala ytan. Det finns hur mycket som helst att projektera och det går tämligen fort eftersom en stor del av utformningen baserar sig på mer eller mindre färdiga koncept om träd, lekplatser, idrottsplatser etc. Att planera efter halvfärdiga koncept är typiskt i Indien och verkar förnuftigt då behoven är stora.
På DDA finns en stor mängd modeller i alla möjliga skalor, från hela stadsdelar till enskilda småhus. Eftersom det skulle ta veckor att se alla dessa förverkligade projekt i verkligheten rationaliserar jag det hela och får en guidad tur bland modellerna som är väl värda att studera och fotografera.
En dag blir jag utbjuden till Rohini, ett nytt bostadsområde som håller på att byggas i Delhis nordvästra delar för 426 000 människor. Arkitekterna som tar emot och presenterar projektet arbetar på platsen i åratal och ser till att det blir någotsånär som de planerat. Planeringskoncepten är ytterst intressanta, här som i övriga delar av Indien. I översiktsplanen finns siffror för fördelning av markanvändningen vid urban utvidgning. Den fördelas enligt följande: Boende 45-55%, Verksamheter 6-7%, Handel 3-4%, Rekreation 15-20%, Allmänna ytor 8-10%, Infrastruktur 10-12%.
Indiska arkitekter och planerare har ett synnerligen sofistikerat sätt att studera ut en boendemodul som de sedan speglar som i ett kalejdoskop för att få fram ett kvarter. Kvarteren vänder sig mot privatare grönytor medan det mellan kvarteren finns plats för vägar och annan försörjning. På diagonalen genom kvarteren dras sedan ofta kommersiella stråk. Det intressanta är att dess basmoduler hela tiden kan förändras för att fylla behoven hos olika befolkningskategorier, som är uppdelade i EWS (economically weaker section), LIG (low income group), MIG (middle income group) eller HIG (high income group). För någon krona kan de som fått sig en bostad tilldelad köpa en av många varianter på ritningar på hur deras kvadratmeter kan utnyttjas. Det ges ett bottenlån som räcker till ett rum, kök och toalett. Därutöver finns utrymme för expansion enligt ritningarna men medlen till detta får man ordna själv.

På HUDCOs projekteringsavdelning får jag en stund med Ramesh K Safaya som visar sitt arbete om en ny satellitstad till Jammu-Kashmir som han imorgon skall presentera för de federala politikerna i Jammu-Kashmir. Det är strukturplan för 900 ha och en befolkning på 50-100 000, samt en detaljerad plan för 40 ha. Blir än en gång imponerad av dessa indiska arkitekter. Eftersom det är en mycket känslig bergsregion är den ekologiska, hydrologiska och geologiska mycket noga analyserad. Antalet bostäder och anläggningar är helt avstämda med naturliga förutsättningar. Greppet för planeringen av staden är återigen att arbeta med olika moduler som speglas, som korsas och följs med strukturnät av försörjning, kommers och grön/privat, i ytor och i stråk.
Får också tillfälle att blicka in i den omfattande ekonomiska verksamhet som HUDCO sköter. I hela landet har de sedan starten initierat drygt 10000 byggnadsprojekt till en sammanlagd kostnad av 137 miljarder Rs samt 85 miljarder Rs i lån (4Rs ÷ 1Skr).
Den sista dagen i Delhi ser jag HUDCOs nya byggnaderna som är under uppförande. Ett stort komplex kring sjuvåningsbyggnader blir genom modellering och typisk indisk oregelbunden symmetri förvandlad till något som lyckas vara både intimt och offentligt samtidigt. Markplaneringen med terrasseringar och planteringar är tilltalande med sina välavvägda proportioner och fyndiga geometriska grepp. Byggnadselement som broar, trappor, fasadutsmyckningar och ett luftigt solskyddstak utnyttjas på ett skickligt och nästan lekfullt sätt så att de stora byggnadskropparna får mänskliga proportioner.


RESAN GENOM GANGESDALEN, 25-26 MARS

De indiska tågen har inte så bråttom, kanske beroende på räl- och tågsätts-standard. Fönstren står vidöppna i 1a klass och saknas i 2a och 3e. Folk sitter och dinglar med benen för öppna fönster och dörrar. Servitörer och försäljare springer omkring med lagom mellanrum i tid och rum. Tåget stannar vid många stationer där människoströmmar och allsköns försäljare syns och hörs. Landskapet är mycket uppodlat, men inte intensivt, det finns gott om impediment, busk- och trädsamlingar mellan välskötta fält, dammar och byar, som ligger på lagom avstånd. Människor och djur rör sig mellan hyddor, vattenhål och fält. Barn leker eller arbetar. Om Gangesdalen skulle odlas intensivt skulle den kunna försörja hela jordens befolkning. Det är en av jordens befolkningstätaste områden, någonstans kring en halv miljard. Det känns inte så tätt när fullmånen sedan rinner upp över detta ett av jordens bördigaste och heligaste landskap och jag sitter med benen dinglande i dörren med en cigarett och en kopp kaffe. Tänker på de gångna två veckorna och känner mig nöjd med allt som vederfarits mig samt icke minst för det omfattande material alla frikostigt försett mig med och som jag nu bär med mig på min resa.


VARANASI (BENARES) 26-28 MARS

Tåget anländer i soluppgången till Varanasi, hinduernas heliga stad. Lämnar min boktunga packning i förvar och går mot den uppgående solen genom de nyare delarna av staden medveten om att jag lär nå Ganges som begränsar staden i öster. Gatorna blir till allt trängre gränder och rätt vad det är tar de slut och mellan husen öppnar sig blicken över floden. Har kommit ut på begravningsplatsen. Nattens eldar har slocknat och män står vid flodkanten och vaskar ut askan i Ganges. Dagen spenderas med att gå fram och tillbaka längs med Ganges och vara delaktig i detta enastående bevis på mänsklig hängivenhet och tilltro till liv och död. I vattnet tumlar och dyker barn, heliga män utför rituella tvagningar och offer, kor svalkar sig, tvättare bankar tvätt och breder ut på tork över stentrapporna, fiskare fiskar, lik doppas för ett sista heligt bad innan de läggs på elden som tänds av den äldste sonen eller så sänks de för gott i det heliga vattnet. Jag vandrar så långt uppströms jag finner rimligt innan jag beslutar mig för att avtvå mig mina synder medelst trefaldigt dopp med tvagning av alla kroppsöppningar (mest symboliskt). Vandrar sedan söderut längs floden och sätter mig vid en ghat. Staden ligger högt över floddalen och stupar mycket brant ner mot denna via omtumlade huskroppar i fantastiska sammansmältningar och otaliga trappor som blir till dessa s k ghat, breda avsatser där trapporna fortsätter ner i Ganges. Sätter mig vid en sådan en bit upp och njuter av min belägenhet. När jag tittar upp på väggen ser jag en målad annons på husväggen "Astrologer - Palmist, Gold Medalist, Pandit Deoki Nandan Shastri". (I Indien ser man i regel inte några affischer, all reklam målas direkt på väggarna. Det finns t ex stora enorma handmålade affischer om det senaste inom air-conditioning med engelsk text - inte alltid korrekt stavad.) Går in, presenterar mig som astrolog och arkitekt och mina strävanden efter kunskap. Det är en välbevarad skolad brahman vid sextio. Efter en stunds samtal lägger han fram sitt horoskop och frågar mig vad jag ser. Jag berättar och sedan serverar jag honom mitt som han berättar om. Efter denna spontana men nästan rituella inledning blir vi goda vänner. De närmaste dagarna bor jag hos hans son som har ett hotell i samma ghat och tillbringar dagarna med studier av och samtal om olika astrologiska principer samt icke minst kopplingarna till Vastu-Purusha. Badar dagligen i Ganges. Sitter på takterrassen under fullmånen och diskuterar astrologi med Deoki Nandan och blickar ner på shivadyrkarnas kloster som ligger bredvid på ömse sidor. Strosar i stadens trånga gränder, ÷1-2 m breda, där försäljare, djur och människor trängs och lever sitt dagliga liv. Många indier säger att Varanasi är jordens äldsta stad, men det finns det olika meningar om det. Eftersom Ganges stiger och sjunker under årets gång är byggnaderna vid branten ner mot Ganges byggda helt i sten som tål översvämningarna. Under torrperioderna utnyttjar man sålunda de lägre våningarna och under högvatten flyttar man uppåt igen.
Nordindien firar nyår den första fullmånen efter vårdagjämningen under festnamnet Holi. Det sprutas färg på allt och alla och det är ett himla väsen från folk och högtalare. Håller mig på takterrassen under klimax, har redan fått två ombyten nersprutade med rött, grönt och gult färgpulver.


KHAJURAHO, 29-30 MARS

Lämnar tågen och överlämnar mig till andra fortskaffningsdon, i detta fallet en jeep som en ung man erbjuder mig och två andra västerländska ungdomar att äntra för samma kostnad som den reguljära bussen. I Indien vet människorna att dryga ut sina inkomster när man har tillgång till ett fordon.

Anländer genom stora öde landområden till Khajuraho, som är en liten by långt ute på landet. Anledningen till mitt besök är byns många tempel som utgör resterna av Chandellarikets huvudstad som låg här under 800- och 900-talen. Templen utgör avgjort en höjdpunkt i den centrala hinduiska arkitekturen. Förutom att de olika elementen i det "indiska templet" här gjutits helt samman till en enastående syntes är de fullständigt översållade av vackra skulpturer. Att dra en gräns mellan arkitektur och skulptur blir inte bara svårt utan snarare meningslöst, inte minst när man betänker att dessa tempel inte uppförts som byggnader uppförts i västerlandet. Stora stenblock lades i tämligen rått skick på sin plats i templet varefter de skulpterades. Ett klassiskt indiskt tempel bör bestå till tre tiondelar av sten, vilket gör att det inte bara är svalt när man inträder i det - vilket uppskattas när luften dallrar kring 35 C - utan även att det känns som att komma in i en trång grotta, trots att templen är stora. De hinduiska templen har aldrig varit föremål för större människosamlingar. Religionen i Indien är en individuell fråga - även om den är djupt invävd i den sociala strukturen. Var och en sköter kontakten med sin gud själv, vill man offra till denne hemma eller i templen så gör man det. I regel gör man det var och när som helst om det finns tillfälle och behov. De religiösa högtidligheterna då man samlas i skaror försiggår utanför själva templet. Själva templet betraktas som en inkarnerad gud. Därför har också så många tempel byggts. Akten kring uppförandet av ett tempel är synnerligen intrikat och hopvävt med en mångfald religiösa hänsyn tagna genom en balanserad integration av matematik, geometri, geologi, astrologi, teckentyderi, formspråk, geomantik, mytologi och andra närbesläktade vetenskaper. Templet utgör en arkitektonisk replik av det mytiska världsberget Meru som åtskiljer himmel och jord, och utgör sedda helt ovanifrån ett jättelikt mandala (helig cirkel). Det uppbyggs på och utgör en ekvivalent till Purusha, den universella människan, vars kropp omfattar detta universum och utgör grundplåten i varje rituellt korrekt uppförd byggnad i detta land.
Skulpturerna i Khajuraho, som varje enskilt tempel formligen kryllar av, hör onekligen till mästerstyckena i indisk konst. Otaliga gudomligheter, halvgudomligheter, gudomliga tjänare och väktare av templens olika delar och riktningar blandar sig med ytterst behagfulla danserskor, musiker och älskande par. De flesta kompositioner vibrerar av en omisskännelig sensualism som får mången nutida kvinnlig turist att rodna långt ner på magen. Däremellan förekommer vrålande mytiska bestar med rustade riddare som attackeras av monster.
Liksom de flesta äldre indiska stuporna och tidigare mesopotamiska citadellen ligger templen på (ca 1,8 m) höga upphöjda terrasser som gör att man kan gå runt dem, men vilka också ger templen ett imposantare uttryck. Olikt tidigare Indo-Ariska eller nagaratempel (nordindisk stil) består templen här av en enda proportionerligt sammangjuten byggnad, en sammansmältning av det centrala gudsrummet (garbhagriha) och danshallen (mandapas) samt ingången till densamma. Det vertikala är genomgående betonat, från den höga basen genom de successiva väggarna och taken till uppbådet av de yttersta småtopparna som bygger upp den stora mittspiran (sikharas). Kurvaturen hos mittspiran är mer accelererad och framdrivande än hos tidigare nagaratempel och snarare domˆformade än pyramidal i konturen. Den slutliga cirkelformen kring toppen (amalaka), formad som en lotus eller en strålande solaura, utgör själva porten mellan himmel och jord, soldörren på toppen av Meru, eller Purushas hjässöppning. Templen utgör en perfekt balansering av vertikala och horisontella element där den vertikala uppstigningen genomdrages av friser med dynamiska skulpturer som omsluter hela templet. Vid vissa tempel finns en separat byggnad mittemot ingången där Shivas tjur Nandi tronar och vid andra finns rester av fyra småtempel i terrassens fyra hörn.
Det tar tid att smälta detta överdåd av synliggjord mytologi och religiös fantasi och hantverksskicklighet. Det hjälper lite att inse att den böljande fasaden erinrar om tidens böljande gång och att det finns en bestämd hierarki i hur skulpturerna är grupperade i höjdled samt med hänsyn till väderstrecken, men för övrigt är jag tagen av dessa makalösa virtuosa uppvisningarna av brokig perfektionism. Det förekommer jainistiska tempel vid sidan av de hinduistiska, som i stort sett har samma arkitektur men som saknar skulpturer, där man kan vila sinnena lite.


SANCHI, 31 MARS - 1 APRIL

Resans nästa anhalt är Sanchi, som tacksamt nog ligger i direkt anslutning till en av de större järnvägslinjerna. Den buddhistiska kloster- och lärdomsanläggningen, vars monument huvudsakligen ligger vackert på ett högt berg med en vidsträckt utsikt över det nu torra landskapet på Deccan, är av utomordentlig betydelse på grund av antalet och variationen av monument. Här finns exempel bevarade på alla typer av buddhistiska strukturer från år ÷-300 till ÷600. Det moderna templet på berget visar på buddhisternas nyvaknade intresse för denna heliga plats. Det finns ingen känd förbindelse mellan Sanchi och Buddha, men däremot av två av Mästarens lärjungar vars reliker finns i platsens stupor (hemisfärer eller andra arkaiskt formade byggnader som innehåller reliker eller aska av heliga) liksom flera andra senare lärares.
Av monumenten märks framförallt den stora stupan som byggts om och på från århundradena före Kristus till 400-talet e Kr, och som är mer eller mindre helt intakt. En solid hemisfär på 37 meters diameter, krönt av ett trippelparaply i en kvadratisk inhägnad. Den omges av en hög cirkulär terrass som nås genom en dubbel trappa på den södra sidan. Stupan med terrass omgärdas av en inhägnad processionsgata med fyra portalkrönta ingångar i de fyra kardinala riktningarna. Utsmyckningen är helt koncentrerad till dessa ÷8,5 m höga portaler som i sten imiterar föregångare i trä. Varje portal består av två kvadratiska pelare - krönta av en uppsättning med fyra lejon, elefanter och tjockmagade dvärgar - som stöder tre dekorerade arkitraver med rullade ändar. På dessa fyra portaler visas en mängd scener av Buddhas och andra heligas liv tillika med olika mytologiska och historiska byggnader och scener ur bl a konung Ashokas liv. Dessutom förekommer en mängd dekorativa symboliska element som t ex vackra ungmör omfamnande träd, häst- och elefantryttare.
Insuper och söker tillgodogöra mig all denna helighet och skönhet. Av andra märkvärdigheter på platsen kan nämnas tempel 17 från 400-talet, ett mycket välbevarat och gott exempel på den tidiga Guptastilen. Den lilla enkla byggnaden består av en kvadratiskt helgedom och en anslutande täckt ingång med fyra fristående pelare. Pelarna har kronbladskapitäl krönta av sittande dubbelhövdade lejon, dörrposterna bladdekorationer i band. Ingen bild är bevarad i helgedomen som täcks av flata stenhällar, det vanligaste tak/golvmaterial än i dagens indiska byggnader.


AJANTA, 2 APRIL

Efter att ha tillbringat natten på ett riktigt schaskigt hotell är det relativt lätt att komma upp i gryningen och bege sig till busstationen. Indiska bussar har tidtabeller, men eftersom det hela tiden sker ett och annat i detta land och händelserna i regel blir fler allteftersom dagen blir längre så blir de till slut så försenade att turerna går om varandra och lite hur som helst. På grund av detta siktar jag på att äntra dagens första buss, som i regel är punktlig, till Ajanta från Jhansi. Morgontimmarna är de enda ur klimatsynpunkt acceptabla att tillbringa på buss, efter tio ger hettan och trängseln helt andra upplevelser.
Ajantas buddhistiska grottor befinner sig långt från större orter och undanskymda i en mycket vacker canyon - en av de vackraste platser jag sett. De skapades i två perioder mellan 200- och 100-talen f Kr och 600-talet e Kr och övergavs på 700-talet. De glömdes, berg- och jordras täckte med hjälp av vegetation ingångarna och de återfanns först 1819 av ett brittiskt jaktsällskap. Grottorna ligger inhuggna i en lodrät basaltsluttning utefter en hästskosväng i canyonen vända mot söder. Under monsunperioden når vattenståndet ofta så högt att munkarna fick begagna båt för att färdas mellan grottorna, nu finns en gång anlagd längsmed alla grottorna vilket gör det lättare att bese dem alla. Grottorna utgörs av två distinkta grupper som sammanfaller med buddhismens hinayana- och mahayanafaser. Grottorna är i mycket gott skick och ger en god bild av hur den indiska stenarkitekturen utvecklades i sin begynnelse och utgör på flera sätt den mest kompletta skildringen av den tidiga buddhismen i Indien. Flera av grottorna är ofullbordade, i regel beroende på att man under uthuggandet funnit berget vara otjänligt. En del av grottorna är tempel medan de övriga är kloster för munkar som valt att dväljas fjärran från världens larm. Vad som främst tilldrager sig uppmärksamheten är grottornas välbevarade kalkmålningar. De är enastående genom sin ålder och genom sin höga konstnärliga kvalitet. De visar inte bara religiösa motiv, utan även dåtidens hovliv, jaktscener, processioner och en mångfald annat folkliv med icke så få behagfulla och yppiga damer i snart sagt livets alla situationer. Målningarna har utförts på en kalkbestruken grundputs av lera blandad med kodynga och risagnar.
Det finns trettio grottor. Grundprincipen i klostergrottornas disposition är ett kvadratiskt rum med pelare inom denna i en kvadrat. Pelarna är ofta rikt dekorerade. Runt hallen finns små ingångar till små celler. Längst in finns en liten förhall och en helgedom med Buddha och andra buddhistiska gudomligheter huggna direkt ur berget. Längs den sida som vetter mot utgången finns en långsträckt rektangulär hall eller veranda. Målningarna finns främst på väggarna till det centrala kvadratiska rummet. Några grottor har även takmålningar i det centrala rummet.
Av de många templen kan grotta 10 nämnas, en tidig och imponerande s k chaityahall. Den absidiala innersta delen delas i tre sidoskepp av åttkantiga pelare. Sidoskeppen har halvvalv med spant utskurna ur berget. I själva huvudvalvet står en stor berghuggen stupa som når nästan ända upp i taket. En av de mest perfekt utförda chaityahallarna är grotta 19, från sent 400-tal. Exteriören har en elegant portik med räfflade pelare som skyddar entr‚n. Kolumnerna i de flankerade väggarna är täckta med bladornament och arabesker, och mellan dessa står och sitter ett stort antal buddhor. Liknande figurer finns på sidoväggarna. Fasaden domineras av ett hästskoformat fönster som flankeras av välvuxna yakshas (halvgudomligheter, tjänare till Kubera, rikedomens gud) med fint detaljerade huvudbonader. Bakom dessa yakshas finns buddhor i känsligt utförd relief. Sidoskeppen flankerar entr‚gården med kolumner med luxuösa bergskurna krukor och bladverk som kapitäler. På den vänstra väggen finns ett fint hugget, fullt modellerat naga-par (orm-par, symbol bl a för floder) sittande på en klippa. Interiören är lika fulländat utarbetad. Sittande buddhor, flygande par, eremiter och musiker kröner de olika pelarna. Även här täcks mittskeppets tak av berghuggna spant, vilket ger intrycket av att man befinner sig i valfiskens buk, medan sidoskeppen har släta tak. Votivstupan i helgedomens mitt flankeras av en buddhabild. Mästaren står i en nisch under ett valv som springer fram från de vidöppna gapen på makaras (havsmonster, emblem för Kamadeva, kärlekens och lustens gud). Paraplyerna på toppen av stupan med understödjande figurer är berghuggna. Takmålningarna innehåller främst blomstermotiv, figurer och djur.


ELLORA, 3-5 APRIL

Med buss över bergen når jag Ellora efter paus och bussbyte i Aurangabad. Ellora är resans medelpunkt, med berghuggna tempel som platsar bland världens underverk. Ellora ligger i likhet med föregående platser i små byar på Deccans landsbygd, vilket tillsammans med het april och få turister gör att det blir en lugn tid.

Grottorna i Ellora är uthuggna på den västra sidan ur en 2,5 km lång nord-sydlig basaltförkastning som reser sig 50-60 m över den omgivande slätten. De 34 grottorna är såväl hinduiska som buddistiska och jainistiska, och tillkom 500-1200 e Kr. Här liksom i Ajanta är samtliga figurer, tempel och kloster uthuggna direkt ur berget, d v s varenda skulptur, trappa eller vad det vara månde består av berget självt. De markerar den sista fasen i utvecklingen av berghuggen arkitektur i västra Deccan. De är anmärkningsvärda på grund av sin storskalighet och omfattningen av ikonografiska bildserier. Det är framförallt de hinduiska grottorna som markerar höjden på den konstnärliga utvecklingen även om de övriga också är av stort intresse. Den sydligaste gruppen består av tolv buddhistgrottor från den tid då Chalukya kontrollerade Deccan under 600- och det tidiga 700-talen, och består uteslutande av Mahayana. De nordligaste fem jaintemplen skapades under 800-talet och erinrar mycket om de mellersta sjutton hinduiska grottorna, som tillkom mellan 600- och 800-talen - en period som omfattar både den tidiga Chalukya- och Rashtrakutaperioderna - med den huvudsakliga skillnaden att den rikliga dekorationen saknas.
De tidigaste hinduiska grottorna visar på tydliga influenser från de närbelägna buddhistgrottorna och skiljer sig framförallt från dessa genom att det är ett hinduiskt och inte ett buddhistiskt panteon som frammejslats, men de senare hinduiska grottorna visar unika planer med mycket komplexa ikonografiska sammanställningar. Helgedomen Kailasa representerar själva klimax såväl tekniskt som konstnärligt. Helgedomen är ungefär lika stor som Partenon och halvannan gång högre. Den är ingen strukturell byggnad utan en enorm monolitisk bergskulptur i arkitektonisk klädnad. Med hammare och mejsel har man bit för bit huggit sig ner i berget ovanifrån. Arbetet påbörjades på initiativ av Krishna I (757-83) i Rashtrakutadynastien och fortsattes av hans efterföljare. Som namnet Kailasa antyder är helgedomen en återspegling av det heliga berget Kailas i Himalaya som är Sivas eviga hem. Huvudtemplets form visar på influenser från Pallava (konungarike i södra Indien under 400- till 700-talen där härskarna livligt understödde konsten). Tornspiran baserar sig på Dharmaraja rath vid Mahabalipuram. Karakteristiskt för denna dravidiska stil är de repliker eller upprepningar som förekommer på de lägre delarna av mittornet. Själva kompositionen följer den sedvanliga med ett allraheligaste, en danshall och en förpaviljong med Nandi. Det beträdbara templet vilar på en åtta meter hög bas vars väggar förutom att levandegöra stora delar av gudaskaran berättar Ramayanaeposet. Bergväggarna runtom huvudtemplet innehåller vidare ett stort antal små och stora helgedomar. På gården står två sjutton meter höga dekorerade kolumner och två fullskaliga elefanter. I ett tempel på den södra bergssidan sitter i människoskala och i helskulptur gudarna församlade.
Väl värt att märka är att samtliga tempel och palats i Indien alltid har utförts av fria konstnärer som fått gott betalt för sitt djupt respekterade arbete. I motsats till Babylon, Egypten, Grekland och Rom har det aldrig funnits slavar som utfört sådant viktigt arbete i Indien. Indierna anser nämligen såsom helt självklart att den djupa kunskap om riter och formlära samt den inspiration som krävs för att skapa tempel skulle vara ett otänkbart helgerån att förslava.
De övriga grottorna är inte mindre intressanta även om det skulle föra för långt att berätta om dem alla. Det är underbara dagar och jag passar bland annat på att besöka fästningen Daulatabad belägen mellan Ellora och Aurangabad. Fästningen är belägen på och runt en 200 m hög sockertoppsformig granitkulle. För att bättra på ointagligheten har sidorna huggits lodräta och släta samt en vallgrav utmejslats nedanför. Tidigare var denna vallgrav välfylld inte bara av vatten utan även av krokodiler och giftormar. Innan man når vallgraven måste man först ta sig förbi sju olika försvarsmurar, varav den yttersta omsluter en stor del av nuvarande by med omgivande landsbygd. Väl över denna enda vindbrygga går vägen till toppen genom en 150 m lång tunnel genom berget. Lönngångarna och möjligheterna till lömska angrepp på inkräktare som hunnit så långt är många. För att erinra om maktfulla härskare kan berättas att sultanen av Delhi, Muhammed Tughluq, 1338 beslöt att flytta huvudstaden hit. Folket fick 40 dagar på sig att marschera 1100 km hit. Alla nådde inte fram. Staden växte tills den efter sjutton år övergavs när sultanen beslöt att flytta tillbaka till Delhi.


RESAN SÖDERUT, 5-6 APRIL

Hotellägaren skjutsar mig till en busstation 5 km från byn eftersom bussarna inte brukar stanna i byn om morgnarna. Kör om bussen på vägen samt fyra lastbilar fulla med män som hyrts för att deltaga i en politisk demonstration. Det läggs ner enorma summor och stort engagemang på politiken i Indien. Vissa ombud reser inför politikers framträdanden runt i byarna för att få fram mängder med män som skall ropa slagord etc. De erbjuds gratis resa dit och hem, rejäl lunch och en mindre slant. Det händer att de inte får något av allt detta utom själva resan, men ingen skulle få för sig att klaga på grund av den kontroll som politikerna har via polisväsendet (för övrigt är det en god investering att köpa sig en arbetsplats som polis). Kommer på bussen till Aurangabad och kommer av på rätt hållplats. Det brukar vara osäkert in i de sista om konduktören verkligen förstår var man vill av, indier är vänliga av naturen och verkar alltid förstående när de kanske egentligen inte förstår något. Ånglok till Manmad. Det är trångt och riktigt svettigt. Sitter för öppen dörr och njuter av berglandskapet som tåget sakta tuffar igenom. Vissa toppar är rent hisnande och påminner om Arizonas berg. Höga och branta med alldeles plan slätt nedanför (peneplan). I Manmad får jag vänta i 5« timmar på tåget till Bangalore. Småäter och pimplar vatten, läsk och kaffe. Noterar lite spridda iakttagelser under den gångna tiden:
Riktigt kaffe finns bara i trakterna kring Madras, för övrigt anses tämligen svagt nescafe gälla som kaffe. Indiska cigaretter är billiga, smuliga och smakar inte värst bra.
Indierna har en mycket god personlig hygien men saknar praktiskt taget känsla för den offentliga. Män och barn uträttar sina behov öppet och ogenerat lite överallt medan kvinnor aldrig syns göra det offentligt. Det luktar lite här och där. Folk spottar lite överallt, främst beroende på den utbredda vanan att tugga betel.
Få talar engelska i egentlig mening, men det går verkligen lätt att kommunicera ändå, mycket beroende på samtligas vilja till förståelse, indier lever praktiskt taget i det kollektiva undermedvetna.
Merparten av männen har mustasch. Ynglingar och män går ofta och håller varandra i hand. Den indiska fordonsparken är mycket sliten. Dricksvatten finns fritt att tillgå lite överallt. Indiskt brandförsvar består mest av lite röda hinkar som hänger på offentliga platser.

För att komma till södra Indien fordrades ett dygns tågfärd. Flyttar in i en liten hytt i den luftkonditionerade klassen. Tåget stannar ofta. Mat, dryck och annat finns tillgängligt på stationerna. Tåget accelererar långsamt så ofta syns folk springa ifatt det och hoppa på i farten. Småäter, dricker, läser och slumrar och blir vän med en försäljningsagent som jag senare hälsar på i Bangalore.


BANGALORE, 6-8 APRIL

Om eftermiddagen når vi Bangalore. Checkar in på ett hotell nära stationen eftersom Bangalore blir bas för olika utfärder framöver och mitt allt tyngre bagage behöver lämnas i förvar på stationen. Den första kvällen beger jag mig ut på äventyr för att finna en av de astrologer som jag fått mig rekommenderad och som jag tidigare tillskrivit. Har adressen, men i en mångmiljonstad gäller det att hitta någon som inte bara känner till ungefär var adressen finns, utan som dessutom är villig att köra mig dit. Adressen visar sig mycket svår att hitta, men folk är alltid beredvilliga att hjälpa, så till slut står jag framför dörren. Men Mr Laxminaryan dog för ett halvt år sedan. Hans fru, dotter och son tar emot. Dottern talar god engelska och kan en hel del om astrologi, så det blir trots allt en givande kväll där vi diskuterar likheter och skillnader mellan västerländsk och indisk astrologi.

Nästa dag ser jag på Vidhana Soudha, det federala parlamentet från 1930, en sällsam men inte oäven blandning av imperialism och nydravidaism, samt High Court, en rent nyklassicistisk mörkröd byggnad från 1850. Lär känna Bangalores centrum med dess byggnader och parker. Bangalore kallas för trädgårdsstaden och är mycket riktigt grön och luftig till stora delar. Beser Lal Bagh, den stora botaniska trädgården mitt i staden där jag strosar runt och snart inser att det knappast finns en växt som jag känner igen vare sig till namn eller utseende. Anläggningen skiljer sig inte nämnvärt från de flesta andra indiska parkerna. Formella intensiva ytor blandas med mer informella naturliknande partier och det förekommer ett antal paviljonger i indisk bungalowstil.
På eftermiddagen besöker jag HUDCOs kontor i Bangalore och får ett samtal med Mr Das som ansvarar för den lokala verksamheten. Tack vare rekommendationer från Delhi är det lätt att komma till tals. Sedan Delhi har jag haft tid att smälta emottagna kunskaper och kan ställa mer konkreta frågor om samhällsbyggandet.
Bangalore är en av världens snabbast växande städer. På grund av detta sker byggnationen med hast och ständiga kompromisser vilket bäddar för framtida problem. Samordningen mellan olika ansvariga är inte alltid den bästa. Befolkningen var 1971 1,6 miljoner, 1981 3 miljoner, 1991 5 miljoner och beräknas 2001 vara kring 8 miljoner. Det är gott om stora trädgårdar, parker, sjöar och breda boulevarder. Här som i Delhi blommar alltid några träd året runt. Bakom stadens tillväxt ligger en explosiv industriell expansion. Staden är centrum för Indiens elektronikindustri och -forskning. Det finns mer än 20 000 nyetablerade företag av alla storlekar och åtta nya industriområden har de senaste åren tagits i anspråk i stadens forna utkanter. Bostadsbristen är enorm och det forna överskottet på mark och el har förbytts i brist. Tomtpriser och hyror har tiodubblats.
Vi skall inte ignorera vårt förflutna. Det finns även här klara linjer i designen av indiska byggnader alltifrån Mohenjodaro till idag. HUDCO stöder också utveckling av byggnation med naturmaterial och praktiskt tillämpbar lämplig byggnadsteknik på såväl landsbygd som i stad.
Mr Das ger mig introduktion till Mr Chandracurtti, chefsarkitekt för den federala stads- och samhällsplaneringen i Karnataka. Mötet är högst informellt och äger rum under hans arbete. Det sitter, kommer och går ett dussin människor i hans rum med olika ärenden, bland annat några arkitekter som diskuterar byggnadshöjder mm för ett nybygge i Bangalore. Jag presenteras för sällskapet allteftersom nya människor inträder. Det avhandlas en mängd ärenden i rummet samtidigt och emellanåt blir det tyst. Där sitter även en politiker, Dr M Dejamma, en kvinna som Mr Chandracurtti presenterar som Karnatakas Indira Gandhi och som bjuder mig hem till sig när jag kommer till Mysore. Det känns behagligt att bara sitta och se vad som händer här i detta administrativa centrum där det "skjuts från höften".


MYSORE, 9-10 APRIL

Beger mig upp i ottan för att åka buss till Mysore och bergen. Det är en guidad resa som stannar till vid olika sevärdheter längs vägen. Tempel, maosoleum, palats och ruiner avverkas i lagom takt.
En höjdpunkt är otvivelaktigt Maharadjans av Mysore palats som byggdes 1912 och då kostade ÷5 miljoner rupees. Det är ett sagoslott. Arkitekturen som innehåller element från alla tillgängliga stilarter är trots detta väl balanserad och fullt njutbar. Väggarna är bemålade med olika scener ur maharadjans liv och ger en god bild av ståten i seklets början. Det är ingen ände på ornamentiken och utsmyckningen. Väggar, tak, golv, dörrar och fönster kryllar av gudar, människor, djur och växter avbildade i sten, metall, trä och målningar.
En annan, mer fysisk höjdpunkt, är Chamundiberget (1035 m ö h) strax utanför Mysore, som fått sitt namn av templet på toppen som är helgat åt Chamundeswari. Templet har massiva silverdörrar och ett 40 m högt gopuram (tempeltorn vid entr‚n till tempelområdet) som som alla andra gopurams är översållat av mytologiska figurer i olika våningar. Templets äldsta delar är tusentals år medan själva gopuram är från 1600-talet.
Kvällen tillbringas på Brindavan Gardens, en mycket stor vattenparkanläggning i skuggan av en stor damm. Fontänerna och vattentrapporna är mångahanda och belyses av ett växelspel av lampor i olika färger alltmedan mjuk musik strömmar ur gömda högtalare. Det är mycket folk och det märks att indierna älskar detta sinnenas potpurri.
Nästa dag besöker jag Dr M Dejamma i hennes hem. Blir bjuden på middag och får tillfälle och diskutera den politiska och sociala situationen i Indien och i Karnataka.


OOTY, 11-12 APRIL

Bussen lämnar vid soluppgång för färden upp i Nilgiribergen. Innan klättringen stannar bussen vid ett tempel. Det offras kokosnötter till Hanuman och en brahman välsignar buss, chaufför och passagerare för en god färd. I timmar klättrar vi sedan uppåt. Färden går genom Nagarhole naturreservat, med ett stort antal tigrar och andra vilda djur, genom högresta eucalyptusskogar, th‚-, kaffe- och pepparodlingar och små byar som ligger klistrade i sluttningarna. Det är hisnande vackert och grönskan överväldigande efter all den torka jag sett de senaste veckorna. Det blir svalare allteftersom för att på 2000 meters höjd kännas som en vanlig svensk sommardag. Molnen drar genom bussen och på 2200 meters höjd börjar det småregna vilket det gör resten av dagen.
Ooty var sedan tidigt 1800-tal den engelska administrationens i Madras huvudstad under de heta sommarmånaderna när det var omöjligt att ha en effektiv administration i Madras. Arkitekturen är påfallande europeiskt influerad. Det finns till och med en kopia av en anglikansk kyrka i Kent. Husen har taklutning på grund av att det regnar oftare här än annars i Indien. Den botaniska trädgården som ligger kring engelsmännens forna administrativa byggnad är storslagen och bjuder på härliga sinnesupplevelser för en landskapsarkitekt.
Nästa dag beger jag mig till ut bland bergen i en liten buss med Conoor som mål. Berglandskapet trotsar alla beskrivningar. Man ser milsvitt när inte molnen drar förbi. Th‚plantagerna ser på håll ut som välansade gräsmattor och stora delar av bergen är vild, grön och otillgänglig natur som genombryts av vattenfall och stup. Köper kryddor. Sim's botaniska trädgård som ligger i en dalgång är ett gott exempel på indisk woodlandstil. Grönheten och blomsterprakten är en äkta hyllning till skönheten.
På natten går bussen tillbaka till Bangalore. Neråtfärden från bergen längs de smala grusiga serpentinvägarna i mörkret uppmanar till förtröstan på högre makter.


BANGALORE, 13 APRIL

Anländer tämligen mörbultad till Bangalore innan soluppgången. Tillbringar dagen med att sova, strosa i Bangalore samt boka in kommande dagar.


BELUR, HALEBEDU OCH SRAVANAROOLA, 14 APRIL

Efter fem timmar i mördande hetta på en skumpig buss når vi Sravanaroola, en mer än tusenårig första rangens jainistiska pilgrimsort. I det platta landskapet, översållat av småbyar med odlingar och stora palmskogar (kokosnötter skördas året om), sticker rundslipade höga granitkullar upp. På en av dessa ligger den jainistiska helgedomen. De 418 trappstegen till toppen är huggna rakt i berget. Barfota (skor är som alltid bannlysta på helig mark) äntrar jag höjden och möts högst upp av en 17 meter hög monolitisk Tirithanka (stigfinnare) som ser helt nygjord ut trots att den stått här sedan 981. Den är starkt stiliserad i motsats till den senare hoysalastilens detaljrika former. Statyn tillkom under jainismens storhetstid i södra Indien (400-1000). Nedanför templet, i byn, finns målade plakat som visar historien av Bahubali som blev helgonförklarad sedan han besegrat sin bror i tronstriden, insett tomheten i världens lockelser, lämnat makten till sin bror och dragit sig tillbaka för meditation och botgöring.
Färden går vidare till Channakesavatemplet (1116) i Belur som är en god representant för den tidiga och idag fortfarande brukliga sydindiska tempelstilen. Själva templet är beläget på en ÷1 m hög dekorerad sockel. Det är bara en våning högt, stjärnformigt med platt tak. Det vertikala elementet i hela anläggningen är koncentrerat till gopuram. Templets skulpturer är skapade av en särskild sorts såpsten som blir hårdare med åren. Eftersom templen inte utsatts för några ikonoklaster (bildstormare) är skulpturerna helt intakta. De är så extremt detaljrikt att man tror de är gjutna i brons. Templets utsida är fullständigt utnyttjat för den stora hinduiska gudaskaran och olika mytologiska berättelser. Den stjärnformiga tempelhallen uppbärs av 42 elefantsvarvade pelare som vardera väger 8-10 ton. Pelarna är alla olika och liksom väggar och tak rikt dekorerade.
Beser även templet i Halebedu (1120) som byggts i samma stil som Channakesavatemplet och erinrar mycket om detta.


BANGALORE, 15 APRIL

Den sista dagen i Bangalore får jag audiens hos den nu 82-årige B V Raman, som nog är en av världens mest kända och kunniga astrologer. Redan som mycket ung hanterade han astrologi som en mästare. Under 2a världskriget kunde man följa hans förutsägelser om kriget i hans tidskrift "The Astrological Magazine" vilka nästan alltid visade sig korrekta. På den tiden fanns en oro att japanerna skulle ockupera Indien, men han sa från början att detta aldrig kommer att ske. B V Raman har gett ut en mängd böcker, egna sammanställningar samt nyöversättningar av gamla klassiska texter, och han kan sägas ha lyft den vediska astrologiens anseende i Indien till att återigen anses som en vetenskap. Jag frågar honom bl a om bhrigusamhitas (olika astrologiskt baserade förutsägelser skrivna på palmblad hundratals år innan människan fötts). Han säger att de skrivits utifrån mycket hög andlig insikt och inte riktigt kan jämställas med övrig astrologi. Eftersom jag presenterat och bett honom bistå mitt intresse för Vastu-Purusha ger han namn och adress på en man som arbetar i denna tradition i rakt nedstigande led. Han bor tyvärr i nordindien, så det mötet får anstå tills vidare. B V Raman praktiserar inte längre personliga konsultationer men ger mig namn på kunniga astrologer i Bangalore.
I Bangalore inköper jag också en mängd sandelprodukter av god kvalitet för ringa summor eftersom det ligger i centrum av sandelträzonen i södra Indien.


MAHABALIPURAM, 16-21 APRIL

Mahabalipuram eller Mamallapuram, 60 km söder om Madras, är idag en liten by med levande stenhuggartradition och tämlig stor turism. Nu under den heta säsongen syns få turister. På 400- till 600-talen, under Pallavarikets glanstid, var detta Kanchipurams hamnstad. Här finns ytterst märkvärdiga och för den efterföljande stenhuggarkonsten viktiga monument. Bergen runtom byn är till fullo utnyttjade för ett otal experimentellt utförda tempel och skulpturkompositioner.
Arjuna's botgöring (ca 650) är en av Indiens mest märkliga skulpturala kompositioner. På en yta av ca 25x6 meter har indisk mytologi och ikonografi utmejslats i djup relief på en klippvägg. Den konstnärliga kvaliteten är genomgående mycket hög, och den delikat modellerade naturalismen hos verkliga och mytologiska djur, människor och varelser (i verklig storlek) saknar sitt motstycke i denna del av världen. Mästerstycket centreras kring ett numera avstängt vattenfall och har som tema allt levandes tack till Siva för att han låter Ganges nedstiga från himlen. Här synliggörs på ett slående sätt den indiska konstens dualism mellan intensiv naturalism och strikt uppfattning om gudomliga former i enlighet med ett abstrakt kanon för proportioner och komposition. Den åskådliggjorda förståelsen för djur och deras innersta natur och beteendemönster finns inget att anmärka på.
Pancha rathas (de fem tempelvagnarna, ca 650) är benämningen på ett antal olika experimentellt och modellmässigt utförda tempel med tillhörande element som utmejslats ur rundslipade granitklippor nära kusten. Dessa monument är av den största betydelsen för den senare utvecklingen av dravidisk arkitektur eftersom de bl a uppenbarar den hinduiska arkitekturens beroende av den tidigare buddhistiska arkitekturen. Detta visar sig i Dharmaraja rath. Den har en kvadratisk grundplan med öppna verandor som formar basen för en terrasserad pyramidal sikhara. Denna typiska dravidiska form är en utveckling av den buddhistiska vihara (kloster). En annan tempeltyp är Draupadi rath. En envånings kvadratisk cell krönt av ett överhängande kurvatur som till sin form erinrar om en bengalisk hydda. Det finns all anledning att detta, liksom många strukturella element i den hinduiska arkitekturen, är en imitation av prototyper av bambu och halm.
Vid stranden, till hälften vardera i hav och på land, uppfördes Strandtemplet med utblick från det allraheligaste mot sjöfarare i öster. 1200 års erosionskrafter har avpersonaliserat templets skulpturer, omvandlat dem till naturformationer som införlivats med en renare arkitektur. Tackar den sovande Vishnu som vilar i förtemplet.


AUROVILLE, 22-24 APRIL

Med het trång buss tar jag mig ner till Pondicherry och vidare till Auroville. Auroville är ett levande andligt centrum som vuxit fram efter Sri Aurobindu och Modern som levde här. Genom decennierna har här skett mycket nödvändig trädplantering samt uppbyggnad av olika verksamheter och skolor. Mathrimandir, Auroville's hjärta, är en mycket märklig arkaisk skapelse. Meditationen i dess innersta kammare är något av det vackraste och mest upplyfta jag erfarit. Skönheten i detta allraheligaste är obefläckat. Det enda ljuset kommer med en solstråle som genom ett hål i taket speglas ner i en stor kristallkula på 80 cms diameter som sprider det i ett svalt rent ljus. Lär känna några svenskor som bor här sedan femton år. Det är intressant att lyssna på hur de stegvis byggt upp alla verksamheter samt hur det har varit att bo så länge i Indien.


MAHABALIPURAM, 22-29 APRIL

Den sista veckan tillbringas huvudsakligen som ren semester. Är inne i Madras några dagar för att etablera olika kontakter. Försöker bl a få kontakt med en sammanslutning av arkitekter som arbetar med Vastu-Purusha, men lyckas inte. Känner mig också trött på dessa indiska megacities (miljonstäder).
Det är mycket varmt. Håller mig mest kring hotellet i Mahabalipuram, där jag har ett rum 200 m från oceanen med utblick mot denna. Guppar i vågorna. Om eftermiddagarna pekar jag ut den fisk jag äter när solen gått ner. Spenderar resterande medel på silverkreationer, tyger mm. Ser på stenhuggarna och ritar amuletter som de sedan framställer åt mig i sten.


SAMMANFATTANDE ORD

Indien är ett oerhört rikt och förhållandevis fritt land som skulle kunna försörja hela jorden. Gränserna mellan inre och yttre verklighet är otydliga. Den allmänna mentaliteten är mycket religiös på ett fullständigt fördomsfritt sätt. Allting känns möjligt i detta land, även om det är av stor vikt att vara känslig för de psykiska kollektiva skeenden som hela tiden försiggår om man vill nå sina mål. Traditionerna är oerhört rika och levande och relationerna människorna emellan mycket täta. Somligt har inte förändrats under årtusenden och det är svårt att tänka sig möjligheten att förändra denna människomängd eller ens förse dem med radioapparater som skulle kunna fånga deras medvetande i något annat än vad de vant sig vid. Trots detta kommer något sådant att ske i stor omfattning och ingen vet riktigt vad det kan resultera i att stater som Kina och Indien med miljardbefolkningar anammar västerländska vanor. Nu sker en formlig invandring till städerna av samma art som skedde i västerlandet under industrialiseringen och längtan efter modern komfort sprids via olika media samtidigt som rötterna till de egna traditionerna är starka och delvis under nyupptäckt av den västerländskt bildade befolkningen.


ILLUSTRATIONER

1 Indien med resrutt
2 Mohenjodaro, ca 2000 B C
Den politiska situationen på 1000-talet, skuggade ytor visar Ashokas rike.
3 Områden med betydelsefulla landskap i Delhi, DDA, ur Delhi år 2001.
4 Delhi, Mausoleum över Ghitayath ad-Din Tughluq, 1325.
Delhi, Mausoleum över Khan-i Jihan Tilangani, 1368.
Delhi, Mausoleum över Chotte Khan Ka Gunbad, 1400-talet.
Delhi, Mausoleum över Humayun, 1565.
5 Delhi, Amba Deep, 1990.
6 Delhi, Rohini, exempel på husritningar.
7 Delhi, Rohini, ytfördelning och kvartersprincip.
8 Planeringsmetodik för ny satellitstad i Jammu-Kashmir.
9 Exempel
10 Exempel
11 Exempel
12 Exempel
13 Infrastruktur- och befolkningsplanering i Delhi.
14 Agra, Taj Mahal, 1632-54.
Agra, Maosoleum över I'timad ad-Dawla, 1628
Agra, Akbars grav, porten till Taj Mahal.
15 Fatehpur Sikri, palatsområdet, 1569-74.
Fatehpur Sikri, pelaren i Diwan-i-Khas.
16 Fatehpur Sikri, Fredagsmosken med Himmelsporten, 1571.
Fatehpur Sikri, Sheikh Salim Chistie's grav.
17 Agra, Röda Fortet, Amar Singh's Port
Agra, Röda Fortet, Jahangiri Mahal.
18 Agra Hotel, 1992.
19 Tempel i Khajuraho, 1000-talet.
20 Sanchi, rekonstruktion av klostret, klosterområdet
21 Ajanta.
Ajanta, situationsplan
Försök till rekonstruktion av en chaityahall i trä.
Ajanta, grotta 1.
22 Ajanta, freskomålning i grotta 1.
Ajanta, plan över grotta 2.
Ajanta, grottmålning, Bodisattva Padam Pani.
23 Ellora, vattenfall vid grotta 21.
Ellora, Rameswaragrottan, grotta 21.
24 Ellora, Kailasa.
25 Mysore, Brindavan Gardens.
26 Mysore, Maharadhjans palats.
Mysore, Laithmahals palats.
Bangalore, Vidhana Soudha, den delstatliga regeringsbyggnaden.
27 Sravanaroola
28 Belur, Chennakeshavatemplet, gopuram (entr‚porten).
Belur, Chennakeshavatemplet, Garuda.
Belur, Chennakeshavatemplet, en av Vishnus inkarnationer.
Belur, Chennakeshavatemplet, dansflicka.
29 Halebedu, Hoysaesvaratemplet.
30 Mahabalipuram, Strandtemplet.
Mahabalipuram, sovande Vishnu.
31 Mahabalipuram, Pancha Rathas.
Mahabalipuram, Dharmaraja Ratha.
32 Auroville, modell av visionen om den uppbyggda staden.
Auroville, Mathrimandir, snitt.

94-09-01

John Lepic